Shopping på arbetstid

Några på jobbet har skrattat och sagt: Det är to much, Josse.

Men vem är dom att förneka Fille ett par gyllene boots?

Han är både ung och vacker nog för att kunna bära upp dem och de kommer matcha hans guldpannband så snyggt.

För min del ledde dagens shopping på arbetstid till ett par nya bruna ridvantar. Jag försvarar mig med att det var bling på.

Shopping på arbetstid slår alltid shopping på begränsad fritid, men ibland straffar det sig omedelbart.

Förra veckan smet jag ut på Börjes när chefen gått iväg på en presskonferens. En halvtimma senare var jag tillbaka på redaktionen (efter att ha prövat Pikeurs vårkollektion). Då kommer en konkursansökan från den här kommunens största privata arbetsgivare och cirkusen drar igång.
Chefen vill skicka ut mig till fabriken och säger att vi ska hålla kontakten på telefon.
Visst, säger jag och packar block, pennor och kamera.

Telefonjäveln är borta.

Chefen ställer den logiska frågan:

– Var har du haft den idag?

– Eh. Här och i bilen.

– Då måste den ligga här eller i din bil.

– Umm.

Föga ville jag erkänna att jag varit på Börjes på arbetstid och grävt i hästsaker. Jag ringer till butiken men det finns inte ett spår efter mobilen. Får låna en telefon av en kollega och på väg ut till fabriken tänker jag att det är bäst jag svänger förbi Börjes igen och kollar.

Jag plockar upp lånetelefonen och slår mitt nummer. Plötsligt börjar en 40 meter djup rea-låda med boxtäcken att spela Nature Boy (eller med Spotify) och jag kan andas ut. Jag dyker ner i lådan, fiskar upp telefonen och Fille fick ett sommartäcke.

Ännu en seger för de goda.

I morgon blir det träning i Vallda och jag ska försöka tjata på Mamman att blogga om helgens framgång.

Finns också svart. Sjukt snygga.


Filles gyllene boots.

Seger i Skultagården

I söndags gick morsan och Greco och vann MSV B:2 i Skultagården. Man kan väl säga att hon red skjortan av de andra med en seger på 4 procents marginal.
I LA 6, klassen innan hade hon fintat alla genom att ha tre stora missar på koefficienterna (Greco fick en släng av dåliga nerver) men ändå samlat ihop nog med poäng till en röd rosett.

När vi satt på läktaren och det var klart att hon skulle segra sa jag:
- Det blir kul för dig att blogga ikväll,mamma.
- Blogga? Jag ska inte blogga jag ska dricka champagne.

Hästfrossa återkommer när vi ramlat ur ruset.
Räkna med oss på tisdag igen.

Boys keep swinging in Vallda

Det var Stefan som red Kalle-Fille på onsdagens träning i Vallda.
Jag fick stå med min sjuka hjärna och titta på och sukta.

Igår fick Fillen sträcka ut sin träningsvärk över låga hinder och i eftermiddag blir det lite jogging i ridhuset. Då tänker jag rida minst lika bra som Stefan.

Stefan som förresten ifrågasatte mitt temprament ("näää, du har väl inte humör?) och lurade mig att alltid gå med på att Mamman alltid har rätt.
- Kyra kan väl inte ha fel? Om Anitha använder Kyras knep...
Nu var det väl inte så att det var Mammas kunskaper jag i frågasatte utan snarare hennes känsla för pedagogik.
Pappa brukar skämta om hur mamma väcker honom varje morgon genom att slå klockradion i huvudet på honom och säga: Kliv upp då din drumel, Greco vill ha frukost.
Fast vi vet alla att det inte är sant. När det är dags att gå upp är i princip den enda tiden på dygnet som Mamman sover.


Stefan rider Fille.


Och så här såg det ut efteråt när Lillprinsen fick sträcka ut sina långa trötta ben och gnugga svetten av sig.

Jag vet att filmkvalitén lämnar mer att önska, men ridhuset i Vallda är mörkt, videoinställningen på mammas kamera går inte och ändra och så vet jag faktiskt inte vad jag håller på med när jag sparar film.
Men hästarna är ju vackra och musiken förstklassig.

Den ofrivillige hästskötaren

Tidningen Hippsons havrepappa gjorde i veckan premiär som ståuppare på halländska ridsportsförbundets årsmöte i Falkenberg. Driver träffsäkert med hästmänniskors tidsuppfattning, om obegripligt språkbruk som svag öppna; eller på svenska ¬– man ställer hästen på glänt.
Han kartlägger även fem olika grupper av män som är med på dressyrtävlingar. Det handlar om: chaufförerna, pensionärerna (en positiv men utdöende grupp), teknikmannen, toffeldjuren (man, make eller pappa. Den som står och håller det enda paraplyet över hästen så att den inte ska bli blöt) och sista gruppen, arrangörsmännen i signalvästar.
Väldigt roligt och väldigt sant. Men Havrepappa har utelämnat en viktig grupp: Den ofrivillige hästskötaren.

När pappa är med på tävling (i sina bästa jeans efter att mamma bett honom att byta), vet han vad som gäller. Han sköter allting man kan bli smutsig av (öppnar transporten, tar av transportskydd och täcken) och säger; jag fixar det.
Sen kommer paniken när han inser att han faktiskt inte vet vad han ska göra. I egenskap av en man med pondus vrålar han över tävlingsplatsen:
– Anitha, ska Greco ha sina bindor?
Han menar förstås lindor, men säger alltid fel. Mamman ger honom en vass blick och Greco ser generad ut.
När hästen är påklädd sätter Pappan i väg som en älg. Med två kliv har han lagt två kilometer under fötterna och hunnit inspektera framridningen, hur och när man får gå in på banan och när.
Sedan skakar han opedagogiskt på huvudet när Mamman är nervös och säger: "skärp dig",
För att följa upp med en spydig kommentar om någon av konkurrenterna.
När ritten är klar är han alltid ambivalent eftersom han inte vet hur det gått, men passar på att skaka skeptiskt på huvudet.
Sedan stövlar han iväg med Greco som släpas efter i stångtygeln, tar av honom bindorna (lindorna) och slänger kandaret ovarsamt i baksätet.
Sedan älgar han iväg till resultattavlan, fipplar med mobiltelefonen och kommer springandes med böjda knän och skriker ut placeringen. Då är han mallig och då ska det fotograferas och både Mamman och Greco tvingas i 20 minuter kisa mot solen medan pappa väntar på rätt ögonblick.
Magiskt.

Abstines och utrustning

Vet ni hur det är att vakna med andan i halsen och huvudet fullt av: Fy fan, jävlar i helvete vad jag ridsugen och nu måste man gå till jobbet först.

Känna värken i benen och slås av nästa tanke: Skulle Stefan rida Fille idag?

Somna om.

Det gick uppenbarligen bra igår. Ur Kyras verktygslåda plockade jag fram två stycken sporremmar och fäste på sadeln för en stadigare hand. Det var ett helvete att försöka rida med båda samtidigt, samt balansera ett spö på ytterhanden. Kände mig gravt utvecklingsstörd (jag menar förstås att det kändes som jag hade en funktionsnedsättning) och kunde inte röra mig i sadeln, jag bara vinglade fram i lättridning med stelopererade armar och en mycket konfys häst. Men efter lite mankemang fick jag kläm hur jag bäst skulle nyttja remmen och tog ett fast tag på yttertygeln och red på.

Jobbigt tyckte Fille som hellre sträcker ut sin yttersida än kortar den, men fann sig i slavgörat.

Idag är det träning på bortaplan och tanken är att Stefan ska rida eftersom jag fortfarande är lite sjuk i huvudet efter min hjärnskakning. Helst hade jag ridigt själv, men man får ju passa sig för att ha för roligt. Då kanske man blir en sån där jobbig jävel som skrattar och ler och får rynkor i panna och runt munnen. Huvva!

Handtag, famntag, klapp eller kyss.

Det går INTE rida dressyr utan läppstift. Aldrig. Möjligtvis om man är man. Men det är man ju oftast inte.

It's important to always look your best.

En anledning av flera varför man ska använda sport-bh.
Snart är jag lika brännmärkt som en halt travhäst.

Kanske världens bästa låt om läppstift.

Filmpremiär för Hästfrossa

Team Julén goes to Hollwood, typ.

Modern filmade en snutt när jag red igår (sedan skickade hon ett mail där hon lovade att jag fick skrika och gorma på henne idag).

Eftersom det var sånt helvete och klippa ihop den här lilla filmsnutten så hinner jag inte skriva något. Ni får hålla tillgodo med Fille och Bowie.

Tack och hej, leverpastej

Dubbelt ledigt och dubbelt roligt

Det blev ingen ridning igår heller. Greco fick två vilodagar efter ha arbetat duktigt och hårt den senaste tiden. Istället har han fått heldagar i hagen med sin lillebror, då det jobbigaste är att faktiskt vara ute, bowla med vattenhinkar och hitta lite grässtrån under snön.
Lyckligtvis börjar det tina fram lite vid skogsbrynet och i bäcken som ringlar sig genom hagen. Bäcken som för övrigt varit favoritstället att leta mat på under vintern. Detta har varit lite förvirrande för oss, för när vi tittar ut genom fönstret ser det ut som pojkarna ligger ner i snön, har tappat frambenen eller har krympt till minihästar. Benen har mest varit försvunna ner i diket och bara ett röd eller blå rygg i bävernylon har siktats ovanför dikeskanten.

Dottern däremot hade ingen vilodag med sin lillprins. Inspirerad av Kyra kom verktygslådan fram. Efter lite meck var två sporremmar fastsatta på sadeln och det verkar som det ska fungera bra tycker jag. Händerna kom på plats och tårna rakt fram! Dottern var duktig tycker jag. Vet hur svårt det är att ändra vissa saker och speciellt som modern står och gormar att det ska göras fortare!

Men vem har sagt att jag har någon utbildning att undervisa? Eller tålamod?
Förlåt Lillis.
Du kommer uppskatta Stefan mer än vanligt på onsdag. Ikväll är det min tur att rota runt i verktygslådan och testa, det blir kul, här ska pumpas boll- Greco boll…
Visste ni förresten att Thailands president heter Bumbi Boll? Undra vad han tycker om Kyras metoder.

Kottklubben på Kyra-clinic

I söndags åkte vi i lilla Kottklubben (maxhöjd 161 cm) på Kyra Kyrklund-clinic i Helsingborg. Vi har rutin på hästresorna till Skåne och kom väl förberedda. Dottern hade överträffat sig själv och gjort den bästa fikakorgen någonsin med fajithaskryddadade kycklinwraps, hembakade muffins med Dumlekola och päron inuti och avslutningsvis en fruktsallad med färsk ananas, vindruvor, melon och kuwmpas eller vad dom heter de där ovala orangea små-apelsinerna? (Kumquat, red anm).

Lillis är oslagbar när det gäller liv och död (fika).

Kyra var som vanligt en otroligt skicklig blandning av undervisning och underhållning. Hennes sätt att förmedla ridning med humor och beskrivande metaforer är underbart att lyssna till, och tydligt.

Vi fick till exempel tänka på hästen som en boll som behöver pumpas upp för att kunna studsa. Vi fick lära oss pumpa bollen i alla situationer när det ska studsas. Från halv tio till fem satt lilla kottklubben rakt upp och ner på läktaren och drack så mycket kaffe som var fysiskt möjligt. En hel dag med Kyra var verkligen valuta för pengarna.

Trötta och nöjda körde vi (dottern) hem med ett nödvändigt stopp på Marielunds morotsfabrik. Hade lovat Prinsen säckar med morötter för att han var så duktig och arbetsvillig i lördags. Det ska löna sig!

I dag ska vi, jag och Prinsen vila. Kanske servar jag dottern och lillprinsen om de vill annars blir det en lugn kväll framför tvn.

Testing testing. Dottern kör 160 km/h och Tjorven slappar.
Tulpandrottningen tog en tupplur

Kottklubben (Julén, Julen JR och Tjorven). Sen var det morotsshopping...

The great behind.

Jag brukar säga att vi ska slita ut en generation i taget. Vi börjar med dottern.

Tjorven ville också ha en säck. (+ okänd person som tvingade sig med i Hästfrossa)

och så ökade bensinförbrukningen med 2 liter milen.

Lagträning och utseendefixering

Got the look.

I lördags var jag som ni redan vet på lagträning för Kungsbacka ridklubbs division 1 lag i allsvenskan. Sist jag red i lag var jag hoppryttare och tävlade för Arvika ridklubb, så att som verkligt vuxen ingå i ett lag känns lite extra ansvarsfyllt.

Kallelsen via mail innehöll väl egentligen inte så mycket mer information än att vi skulle samlas halv tre och bygga en kortsida med dressyrstaket och sedan rida program för domare. Jag skulle rida sist och någon samordnare eller lagtränare syntes inte till. Inte heller fanns det någon som kunde skriva protokoll…

Alla damer i laget hade kommit solo utom jag som hade min stålige man med mig, så Holger som aldrig tidigare haft en sådan uppgift i sitt ofrivilliga hästliv, fick rycka in. Han var dessutom springpojke i både in- och utsläpp och var hygglig som utförde sina sysslor utan gnäll. Det var knappt att han himlade med ögonen (berodde förmodligen på damm i ögat?).

Jag hade räknat med cirka 10 -15 minuter per ryttare och värmde Greco i den potatisåker som klubben kallar DS-hallen (inte ens under förra helgens tävlingar var framtidningen sladdad) och så fick jag vänta och vänta och vänta. Jag som först trodde att jag knappt skulle hinna få någon framridning fick rida fram i 2,5 timme, vilket är lite mer än 1,5 timme för länge.

Tack och lov hade varken prinsen eller domaren tröttnat. Domaren kom med kvicka och roliga kommentarer trots att det dragit ut på tiden. Var lite orolig att det skulle bli svårt att ladda om men hade mycket energi kvar och ville även visa domaren hur man kan busa lite i ett program och komma undan med det. Aldrig har väl någon levt mer på sitt utseende än just Greco.

Programmet gick hyfsat och jag fick lite tips och råd om ökningarna och upptagen men i det stora hela kändes det bra. Jag är tacksam för domarens råd och Greco själv tyckte som vanligt att han var fantastisk. Att rida den förvända galoppen gick utmärkt och det märktes att dottern tränat på ridvägarna kvällen innan.

Nu laddar vi för helgens tävlingar i Varberg.

Greco bildspecial

Idag har mamman med support varit på klubben för att rida program som en del i lagträningen. Givetvis dokumenterade vi en del av dagen och Leo var ivrig att se sin idol rida.



Mamma med sitt minsta största fan.

Som kräver att hon hälsar ordentligt.

Team Julén med support. Pappa kanske inte kan göra en fläta, men han vet hur man har sönder saker.

Tulpandrottningen och dressyrprinsen.

Jag kan också åka "strandbort" sa Leo som tyckte det var lite väl mycket gullande med Greco.

Det tyckte inte Greco.

Leo ville bara hänga med sin mormor.

Grecon värmer upp.

Fredagkvällens stora nöje

Vilken action, vilken grace!

Återigen har de goda segrat och dottern har fått sin vilja igenom!
Igår fick jag låna Greco och min mor fick försöka uthärda en kväll utan ridning.
"Rid honom låg och rund, rid inga skolor, rid skänkelvikningar och så förvänd galopp. Samla honom kort kort kort i den förvända galoppen, och, och och..."
Jag nickade andaktigt och rusade ut i stallet.
Väl i ridhuset pluggade jag in galoppen ur vilket program det nu var och red den krångliga vägen, varv efter varv. Tillslut satt den som en smäck, och då upptäckte jag att jag missuppfattat och gjort det betydligt svårare än vad programet krävde.
Jag var i extas (som jag alltid är när jag ridigt Prinsen) och kramade Greco som svarade med att skaka på huvudet. Men han visste att han hade varit duktig och var mallig och nöjd.

Kvar i stallet stod Kalle-Fille och exploderade i sin box. Han ville också vara ridhäst.
Klockan blev nästan nio innan jag fick ut honom i ridhuset och han var pigg och visade imponerande cirkuskonster på linan.
Vi testade att trava bommar för första gången och lillprinsen verkade tycka det var kul, om än lite onödigt.

Klockan var halv elva innan det var nattat och putsat och donat klart i stallet och då var jag hungrig som en varg. Ramlade in i köket till mamma, pappa och Tjovern, och åt säkert ett helt grillat vildsin innan jag åkte hem och somnade som ett kolli på soffan.
Vaknade efter fem minuter då jag fick ett sms med en förfrågan om jag inte skulle följa med ut på krogen nu? Jag skrattade rått och somnade om.
Hela natten drömde jag att jag red Greco i vänster galopp (som är hans svåra), vaknade upp och insåg att det bara var den sedvanliga Greco-träningsvärken som slagit till.
Efter en ridtur på honom känns det lite som man suttit i spagat i fyra timmar.

Stora frågor & stora ponnyhästar

Jag sitter på jobbet och skriver om en dragspelskonsert (ibland är kultur inte bara tråkigt, det är farligt också), när Donders mamma Anna, ringer och skriker att hon hittat stövlarna.
Jag hör på hennes röst att hon har torskat, att snålvattnet rinner i mungiporna, att hon också har blivit addicted.
Så hon skriker Könings och hemsideadresser och anvisningar till länkar och jag klickar för glatta livet.
Jag tror att när Köningsstövlarna väl sitter på våra hjulbenta Julénben, kommer begäret att sprida sig som ringar på vattnet.
Så egentligen förstår jag inte vad Könings väntar på? Att sponsra Team Julén är garanterad vinst.

För er som inte vet vem Donder är, så är han Grecos föredetta lekkamrat. En förvuxen New Forest ponny som alltid hade pannluggen rakt upp och magen rakt ut. Donder var alltid glad och alltid med på vad som än föreslogs.
Min kompis Kajsa var med och red in honom och hon sörjer att Donder inte är kvar i familjen och säger ofta att hon saknar honom. Sen skrattar hon och halvskriker på norrländska: Donder, med småbenen och pannluggen rakt upp och Holger längst ut i grimskaftet!

Nu bor Donder på Gotland hos Anna och där fortsätter han vara ponny med allt vad det innebär. Och förmodligen har han fortfarande pannluggen rakt upp och gnäggar så fort man tittar på honom.


Ett av de få tillfällen då Donder inte hade pannluggen som en tuppkam.

Kajsa utklädd till Linda Isaksson.

Let's party

Spring is nature's way of saying, "Let's party!"
Nu ska jag lämna den här dammiga redaktionen jag sitter inlåst på och parta med våra hästar, även om chefen försökt förbjuda mig att rida i helgen.
Men han försöker också förbjuda mig att gå i högklackat, vilket är ganska absurt.

Igår red mamma både Greco och Fille och det var en fröjd även om man blir sjukt ridsugen av att stå på backen och glo. Jag hoppas kunna sno åt mig båda hästarna i eftermiddag, men mamma ska säkert nöta runt på sin prins själv.
Är inte det lite onödigt? Är det inte viktigare att jag, arvingen, framtiden, påläggskalven i Team Julén, lär mig rida lika bra som morsan, istället för att hon ska bli ännnu bättre? Då kommer jag aldrig ikapp.

Trevlig helg på er.
Vi förbereder oss på Tjorvens ankomst.

Bruna måsten

Välj själv. Stöveln eller döden.
Bild lånad här

Sitter och slöläser Emelie Brolins hästblogg de sista minuterna till lunch.
Jag måste sluta med det. Varje gång jag går in på hennes blogg drabbas jag av ett ha-begär, starkare än suget efter en Chanel maxi den 25:e varje månad (en månadslön hit eller dit).
Det är inte hennes framgång och fina hästar som utlöser lusten (vem har inte fina hästar?),
det är dom förbannade stövlarna.
Jag kan inte läsa bloggen utan att stirra på dessa fantastiska stölvar som skulle kunna driva mig till vansinne, till sms-lån. Jag skulle kunna sälja bakpulver i grillfolie till intet ont anande högstadiekids, bara jag fick tag på stövlarna.
Det spelar ingen roll att jag har nästan nya Cavallo, jag måste ha ett par bruna.
Måste, eller dö.

Någon som vet vad det är för stövlar?
Mamman kanske?

Vår med Hästfrossa

It was one of those March days when the sun shines hot and the wind blows cold: when it is summer in the light, and winter in the shade. ~Charles Dickens

Den sedervanliga vårpsykosen har kommit till stan. Det händer varje år. När solen svider i ögonen för första gången pratar främlingar med varandra. Gamla går ner i brygga av extas och tidningsredaktionernas mailkorgar fylls med bilder på snödroppar. Som om snödroppar var ett mirakel likt jungfru Maria på en rostad skiva skogaholmslimpa.

Som vanligt sitter Team Julén inne med sanningen. Tydligare vårtecken än årets första leriga hov, går inte att finna.

And the beast was taken, and with him the false prophet that wrought miraceles before him.

Here and there a patch of snow

Dirtier than the ground below

Bortamatch, Sherlock!

Prinsen & Lillprinsen.

I går var första gången på nästan två månader som jag åkte till Lena Froms anläggning i Vallda och träna för Stefan igen. Under vintern har Stefan gjort hembesök hos oss, eftersom

Greco har upplevt något trauma i transporten och därmed inte kunnat åka på ett tag.

På första träningen efter juluppehållet, trampade Greco fast bakbenet med brodden i transportskyddet och låste fast benet så han inte kunde trampa om i svängar. Därmed drog Greco slutsatsen att han inte kunde trampa om i svängarna och stod och svajade som julgran i juli.

Men det visste jag inte då och eftersom jag läst min beskärda del av deckare och är familjens sanna Sherlock, klev jag in i transporten och åkte med min lilla prins. Han klev på transporten snällt och verkade inte orolig, men så fort det däcken på transporten började rulla, började det också rulla i huvudet på Greco som såg ut som han skulle svimma.

Då tog jag tag i grimman, lyfte upp huvudet och uppmuntrade honom att stå på benen istället för att niga och lägga sig mot väggen. Morötter och klappar är odiskuterbara hjälpmedel, och säg den häst som inte går att muta? Efter två turer hade vi återuppfunnit hjulet och Greco lärde sig trampa om med bakbenen. Den hästen är inte dum.

För att återgå till träningen så gick den bra igår. Prinsen var ambitiös och lagom busig och visade sin mamma att han kan gå alla medelsvåra program, utan att hon behöver jaga upp sig.

Han tyckte med all säkerhet det var roligt att träffa de andra hästarna han inte sett på länge, särskilt då hans bästis Karzon till vardags kallad ”Lillen” (han var ju så liten när han var liten) och själv tyckte jag också det var trevligt att träffa de andra träningspolarna som mycket trevliga människor i min mening.

Tränare Stefan Jansson är i en egen kategori som man inte behöver definiera närmare för då kan det lätt uppfattas som avgudadyrkan.

Det var en väldigt rolig och engagerad träning, sammantaget.

Lillis skötte markservicen hemma och det var ordnat med mockning och natt- och morgonfodring. Det är en lyx som uppskattas när man kommer hem efter träningen. Tack så mycket dottern!

Desire of boredom

Boredom: The desire for desires

Team Julén - för fräck för en slogan

Visst är det skönt att Hästfrossa är tillbaka?
Känner du lättnaden sköljer över dig som ett vårregn i november? Det är inte vinet du precis drack, det är inte din medicin eller tillfredställande matlagning, det är Team Julén – För fräck för en slogan.

Jag tycker vi kommer tillbaka med besked. En andra placering i medelsvår B2 (Mamman) samt en kraftig hjärnskakning efter en halvvolt i duschen (dottern).

Vad har vi då hunnit med under den långa bloggtorkan?
Jo, vi har varit på träningskurs hos Stefan i Varberg (den gick sjukt bra, i sann Julén-anda), varit på Horse show och druckit drinkar med vita ridbyxor, applåderat händerna röda, trycka en hästbilaga och så har vi såklart shoppat.

Jag måste säga att jag är lite oklar över vad Mamman egentligen hann med att handla under Horse show, förutom ett nytt kandar, öl och friterade lökringar.
Själv la jag mina kulor på Caipirinhas, ett nytt swarovskipannband till Lillprinsen, samt ett par plågsamt små short chaps.

Veckan lovar mycket.
Idag är mamma iväg och tränar med Prinsen medan Lillprinsen ska få gå på lina eftersom matte fortfarande har kraftig huvudvärk. Igår red Mamman Kalle-Fille och det gick jättebra. Vi håller oss till basics och blandar våra serpentiner (måste ju komma från serpent? Och är det då inte en synd? red. anmärkning) med tempoväxlingar och övergångar.

På lördag kommer Mammas hästkompis (som är en människa) Tjorven och hälsar på. Hon har köpt två hästar av oss, mitt förra sto Alba, som var efter Edingburg, och nu senast mammas lilla Roxanne.
Tjorven som kommer från Örebro går även under namnet Tulpandrottningen och Pappa brukar plåga henne med uppdiktade historier. Bäst hittills är när Pappan lurade i Tjorven att hennes dressyrtränare var lesbisk, och sedan "glömde" säga att det inte var på riktigt. Ett lur som pågick i säkert ett halvår tills Mamman kunde dementera.

Nu ska jag komma till sak.
Tjorven kommer alltså hit för dressyrclinic och inte någon Barbiefest i Hollywoodfruar-anda.
Som en helig treenighet kommer vi dra till Helsingborg på söndag och lyssna på Kyra, aka Dressage-Barbie.
Vi berättar mer snart.
Men först en hästpolitisk bild från ett liv i synd:


Rollkur på stallgången.
Jag vet inte hur många gånger vi har sagt åt Prinsen att man inte får göra sådär, att rollkur är förbjudet, att Mamman kommer hamna i fängelse om han inte slutar. Men born a rebel som Prisen är, fogar han sig inte efter några regler.

Hilmelskt blå

Bättre än violer i snön är min och Grecos blåa andraprisrosett i MsvB:2 på den regionala hemmatävlingen i Kungsbacka! Ingen kunde vara gladare än jag.
Greco tog det hela med ro och hade ett moget överseende med sin mattes glädjefnatt.
Glömt var kyla, snö, långkalsonger och filtar, röda öron och kinder, istappar i känselhåren runt munnen på Prinsen och jag kan fortsätta i oändlighet om alla olägenheter som denna arktiska vinter har tvingat oss genomlida. DELETE!
Nu är det snart glömt.
Lördagen var fantastisk och det var första gången det var varmare i ridhuset än ute. Snart kan man rida i kortärmat. Underbart.

Mycket har ändå hänt sedan senast mina små fingrar knattrade på tangentbordet för att dela med mig av vår knasiga hästvardag.
Överst på listan av roliga händelser var clinicen med Patrik Kittel. Vilken kille!, och rida kan han också! Göteborgs horse show var också en höjdpunkt, med alla duktiga dressyr och hoppryttare med fina hästar, massa roliga människor och sist men inte minst mässan med allt som man inte visste att man faktiskt behöver, gärna i flera uppsättningar!! Kul kul,kul.

Pojkarna i stallet har nu blivit ett år äldre och än så länge försöker de leva upp till den mogna åldern av 10 repektive 4 år. X:et är väl den som oftast glömmer sig och försöker att bocka och rulla sig samtidigt när han får springa fritt i ridhuset och ge utlopp för sina vårkänslor. Underbart att se på hur livsglädjen flödar!