Jo, det var en bra helg. Det kan i bland medföra ett ständigt flin, som i mitt fall, eller i allra värsta fall, helt tvärt om.
Den här helgen ska jag få den äran att rida dotterns vackra häst och det ska bli roligt.
Han är verkligen en tvärtom häst till Greco. Bra att rida, lite annorlunda än vad jag är van.
Rapport följer.
I konsten att oroa sig i onödan är jag en mästare. För närvarande undrar jag var det stora nedfallet från askmolnet vulkanen på Island ska landa. Inte här i Dalen väl?!
Det finns inget tid för långa utlägg om våra fantastiska hästar. Här kommer istället lite bilder från i vintras då Greco och Fille fick vara modeller för Häst- och hundbilagan, samt byline-fotografering.
Jag tycker jag ser ut lite som Kajsa-Anka på den här bilden. Lite... präktig.
Världens finaste hästpojkar. Rakt upp i näsan Kram.
Hela söndagen var vi på tävling och Leo var chef hemma på gården. Han fick dessutom stanna kvar och sova över hos sin mormor eftersom hans mamma hade migrän. Nu är han sjukt trött och gnäller om att mormor höll honom vaken. Natti natti.
Nä, nu tänker inte jag jobba något mer för dagen. Nu ska jag åka hem och lära mig rida lika bra som min lill-idol, lill-mamma. Också känd som lill-Kyra.
Fast kanske blir det ett stopp på Nike-outleten på Freeport först. Nu är det ju helt plötsligt så jävla varm och jag har inte shoppat på ... sen lunch.
Greco och mamman ska ha välförtjänt vilodag idag, så jag blir ensam i ridhuset. Då ska jag ösa på med Nick Cave, Cohen och annan musik som hon hatar.
Prisutdelning! Varning. Försök inte smygtitta på filmen på jobbet (trots den grymma musiken) om du inte har ett eget rum. Mitt upp i klippet hörs ett gällt hejarskrik!
Knoppbältet med det nödvändiga. Kam, snoddar, svamp och kaffe. När jag gör pannknoppen dricker Greco upp mitt kaffe.
Inför första start. Modern spyfärdig. Greco käck.
Greco fick en box att vila i mellan starterna. Inför prisutdelningen hade han gjort sig snygg i spånet och såg mera stickelhårig än svart ut. Hyggligt.
Vinnarna!
Mamma höll på att bli tokig på allt fotograferande. Men om det inte passar så får hon väl börja rida sämre.
Haha. Notera att mamman, mitt upp i lagfotograferingen försöker sticka till Christinas häst en sockerbit. Och whats up med de roliga minerna? Christina Karlsson och Rameur, Modern och Gunilla Stenström.
KRK-ryttare i topp. Damerna vann en klass var och laget kom tvåa.
Segern är vår, segern är vår, vi har vunnit, segern är vår! Eller i alla fall mamma och Grecos som var bästa ekipage av 30 stycken i LA:6, och femte bästa ekipage i hennes första MSV B:3!
Lilla dottershjärtat nästan spricker av stolthet (och kräks av migränen. Mamma måste rida mindre spännande) Dessutom blev det en blå rosett för laget. Heja, heja!
Greco vilar sig i form till morgondagens tävling efter en förmiddag i både ridhuset och skogen. Lillebror Fille har desvärre fått fnatt och är utesluten från bloggen idag på grund av dåligt uppförande.
Den tandlösa marknadsföringslagen har regler om att man inte får göra reklam direkt riktad till barn. Tack och lov finns det inget som förhindrar produktplacering eller förbud i Hästfrossa. Vi lider inte heller av moralpanik eller annat trams.
Vi har inte sett hela mamma sedan Börjes täckesrea började.
Man skulle lugnt kunna säga att shoppingen gått lite över styr den här veckan.
Jag tror vi är uppe i sådär 20 hästtäcken nu. Men är det rea, så är det. Mark Todd och Pessoa-täcken för 100-lappen.
Nu får vi köpa lite mera hästar så att vi har till alla våra snygga täcken.
Lillprinsen har bevisat att han är urtjusig i jaktrutigt, och Greken är ju tjusig i allt (tycker han själv). Greken fick förresten nåt som liknade en tältduk med pannband. Tror den kommer väl till pass när man snabbt behöver täcka över påklädd häst i regnoväder.
Igår fick Fille vila en dag till för vi slipade program med den store och klockan var nästan natten innan vi blev klara. Tog ut Fille lös i ridhuset och sen var det bara att ge sig ut med motorcykeln och sladda, eftersom han gjort Grecos dansbana till potatisåker.
Mamman ringde: - Du måste hjälpa mig med programridningen idag. Sedan suckade och stönade hon lite irriterat. Jag tror det är den röda rosetten från Skultagården som stör. Mamma fick förresten inte ens veta att hon placerat sig i första klassen. Hon värmde upp för klass nummer två (som hon vann) och pappa tvingade henne att vänta på resultaten i högtalaren, medan jag tog emot rosetten.
You searched through all my poets /From Sappho through to Auden /I saw the book fall from your hands/ As you slowly died of boredom…
Igår var jag både häst och hundledig. Det var inga djur alls i mitt liv förutom kycklingen i salladen jag åt till lunch och leopardmönstret på jackan.
När mörkret föll drog jag in till stan för en kombinerad rock- och poesiafton. Och ja, jag borde vetat bättre men nu försökte jag gå in med ett öppet sinne till den svenska moderna poesin, eftersom min smak annars samlar damm från 1850 och framåt.
Jag hade inte ens hunnit ramla in på klubben förrän det första hånfulla sms:et plingade till.
"Myran går i hallen, akta kökspallen. /Min poesi".
Ibland undrar jag vad min mamma egentligen hade för uppväxt? Jag skrattade så jag grät och sms:ade tillbaka att hon var sjuk i huvudet.
Sedan såg jag och min vapendragare en kille som såg ut exakt som ett penntroll fast med kläder på. Och så var det svårt att koncentrera sig på annat.
När klockan var halv tolv var vi för intellektuellt understimulerade och fysiskt utmattade av att kväva kräkreflexer, så vi gav upp. Fast då hade det precis börjat bli bra på scenen.
Kunde lugnt konstatera att man inte ska beklaga sig över poeter som är berusade, däremot kan man beklaga sig över berusade personer som inte är poeter.
Jag och min leopardjacka hoppade på och av ett penedltåg och när jag gick de sista 500 meterna hem, började det rassla i buskarna. En stor kattjävel hoppar ut framför fötterna på mig och jag skriker lite på katten. Katten springer runt i konstiga cirklar, katten är en grävling...
Jag kände ett svagt obehag, precis som grävlingen gjorde och ökade avståndet. Då upptäcker jag ytterligare en grävling bakom mig. Grävling nummer två liksom smyg-trippade bakom mig som om jag inte skulle märka något.
Ytterst obehagligt. Men slutet gott allting gott och jag blev eskorterad hela vägen fram till gårdsplan av grävlingparet.
Förresten har jag hört att Jan Guillou ska vara lik en grävling, men jag såg ingen likhet alls. Kanske för att det var mörkt?
Det jag egentligen skulle komma till var att jag saknar min lilla hund och min stora häst.
Det här med att vara djurledig funkar ju uppenbarligen inte ändå.
Här är en gammal arkivbild på när Kajsa Gustafsson intervjuar mig efter seger. Som mikrofon har hon en morot. Maken filmar.
De rosa molnen har skingrat sig och jag landade på jorden (sanden i Stefans ridhus) med smärtsam klarhet. Nu skulle här tränas MSV B3 efter MSV B2 segern. Jag kunde det nya programmet tvärsäkert kvällen innan, vilket Stefan (nu) tvivlar mycket starkt på. Efter upprepade felridningar fick jag så hjälp av Lina som skulle träna passet efter mig. Hon kom ihåg det sen förra året (To be young is to be high), imponerande tycker jag. En tillfällig släng av tidig light demens är väl ingenting att bry sig om egentligen, om de inte vore så NOGA i dressyrprogrammen med bedömningen av vägar. Löjligt.
Nytt var att vi ska kunna klara av att rida ökad galopp över diagonalen och sedan avsluta med ett galoppombyte. Det kanske inte låter så svårt för den som kan, men jag kan försäkra er om att det inte är lätt för mig i alla fall. Och jag skrek till Stefan att jag inte kunde, men ville han lyssna på det örat? Nä! Problemet är lydnaden (den som jag inte har) när jag ska minska upp inför bytet. Måste rida bättre! Lätt att säga, inte lika lätt att göra.
Dottern tycker att jag måste träna på att rida dåligt ibland också, haha! Visst kan hon ta udden av missmod efter en inte helt lyckad träning. Tur att jag har min supportande familj som alltid hjälper till med alla tänkbara saker. Hjälp till självhjälp, det är vad dom gett mig i form av en bok med titeln Bäst till häst. En mycket bra bok som jag kan rekommendera. Har läst ca halva boken nu och ska ha klarat av den innan söndag. Den hjälpte mig mycket förra tävlingen trots att jag bara hunnit läsa en tredjedel. I kärlek och krig är alla medel tillåtna, dock inte i ridning. Men mental träning är i alla fall ok enligt FEI.
I dag ska pojkarna få ledig heldag i hagen och jag ska roa mig själv med att tvätta och städa. Det är verkligen glamouröst att vara hästmamma. Undra när tv3 ska göra en serie om mitt liv? Jag kanske inte har 40 000 olika plagg i leopard (det har dottern), men jag har i alla fall en imponerande samling Pikeurjackor.
Tro det eller ej (tror det) Hästfrossa har levt vidare trots den dåliga uppdateringen. Vi har shoppat och ridit och mockat tills armar och ben nästan ramlat av.
Fille (Monster, Lillis, lillprinsen) var (inte helt otippat) gorgeous i sina guldboots. Fast en del låtsas ju bli förfärade och skakar på sina små huvuden. Men Modern tar mitt parti och säger att vi behöver mera "sånt" i dressyren.
Trist-tanterna kontrar och säger saker som: En häst är en häst.
Jag avskyr det uttrycket.
En häst är en häst, betyder ju oftast av dom som säger det att hästar inte behöver ha täcken på sig hur kallt eller regnigt det är. Hästarna kan äta mögligt hö, stå i skiten och tvingas att göra saker som de verkligen inte vill- för att en häst är ju en häst.
Med den parollen borde väl även en ryttare vara en ryttare?
Och de där ryttar-ryttarna borde väl då kunna rida på vad som helst om principen ska vara densamma?
Släng på sadeln på en stor sten (fast vem behöver sadel? En ryttare är ju en ryttare), på dragkroken till transporten, eller varför inte på en rundbal med halvtaskigt hö?
Ryttar-ryttarna borde i alla fall kunna komma långt med vilken liten fjordhäst som helst- en häst är ju en häst.
Nu ramlade jag lite av spår och jagade upp mig, men det gör ju inget.
Fille är alltså snygg i sina guldboots och efter ytterligare en shoppingtur har han nu även ett par i silver. Lika så har jag nu ett par svarta ridhandskar med bling (som de bruna i föregående inlägg), ett par matchande svarta shortchaps och ja, en ny sadel.
Shortchapsen var faktiskt livsnödvändiga. Mina älskade bruna som hängt med i säkert 10 år, hängde i alla sömmarna och flaxade åt olika håll. När jag försökte dra på mig dem med mina snygga leopardnylonstrumpor under, fastnade leoparden i dragkedjan och sen var chapsen historia.
I 10 minuter stod jag med benet upplagt på en höbal medan pappa med tång, våld och knytnävarna slet upp dragkedjan och för evigt förpassade de bruna chapsen.
Så kan det gå. Klart livsnödvändig shopping alltså.
Igår var jag förresten så lycklig att jag grinade efter att jag ridit Fille (och log som ett mongo medan jag red). Så duktig var han. Världens bästa fyraåring med luggen i mittbena.
Mera om det en annan dag.
Snygg-Fille på träning i Vallda. Pappan tycker att det här är en bra bild. Inget som de lärda tvistar om. Och så här fina hovar har travhästen Opal Vikings när han tävlar. Det kanske är lite tidigt för dressyren.
