Greco vs Angie

Angelina.

Följande konversation utspelade sig precis på mail:

Mamman: ¬– Angie har en bula på höger ganasch. Tror att det är tandfällning, men får kolla feber ikväll. Ser ganska konstigt ut faktiskt. Jag drog förresten ut en tand i underkäken på henne i går. Har sparat den till dig.

Dottern: – Stackars lilla Angie. Hur gjorde du då egentligen när du slet ut tänderna ur munnen på henne? Vad hade hon gjort?

Mamman: – Angie hade inte gjort något. Det var i förebyggande syfte, ifall hon tänkt bita mig någon gång. Eftersom du var ledig i går kan du få rykta min häst till han glänser igen, ha ha, ifall du vill umgås med den vackraste hästen i VÄRDEN, det är en ynnest vet du!

Dottern:– Hahaha, men det är ju ANGIE!

Mamman: – Ha, du ska se hur hon ser ut nu när hon skrattar! Haha (min tand är löt, min tand är löt och när jag tappat den så är jag en gammal tös)!

Horse vs man

Så här såg det nästan ut i Grecohallen (ridhuset) när mamma red Angelina sist.
Jag ska provsitta på nån av pojkarna idag för att se om mina muskler är redo för en tur på på min älsklings-argbigga!



Och jag tycker för övrigt att de får trogna läsare som läser Hästfrossa, alla ska skicka ett sms till morsan med följande innehåll:
"Sluta jiddra, börja blogga."
För visst är det mycket roligare när också mamma skriver?

If you dont like the taste of dirt, dont ride the bull!

I helgen var jag äntligen tillbaka i sadeln efter en månad på backen med blåslagen rumpa.

Fast Greco verkar tycka om när jag har marktjänst för i torsdagskväll när jag skulle longera honom, drog han omkull mig i linan så jag flög som en liten tummetott över hela ridhuset.
Greco som normalt är så snäll att man kan longera honom inspänd i grimma, eller runt hela fyrkanten, fick ett av sina kända fnattanfall.

Min högerarm blev en halvmeter längre, jag har fortfarande sand i hårbotten och har sträckt redan onda muskler i vänsterbenet, annars gick det bra så fort mitt chocktillstånd släppte.

Nu är Greco i så kallad Bad Standing.

Tur då att det står en tuffing som X:et i stallet, en tiger med alla fyra på backen. Han var som en startgalen galopphäst när skogens långa uppförsbackar närmade sig, och drog i väg uppför backarna i en explosiv galopp och gjorde jämnfotahopp med bakbenen när jag försökte hålla igen. Men han uppförde sig, den lilla tigern, trots att Greco flåsande hamnade på efterkälken.

Greco har en fixidé om att han alltid villa hålla till vänster på skogsvägarna, men till vänster hänger de också ner en massa kvistar från björk och gran. Så när man galopperar honom upp för backarna, får man knipa ihop ögonen och försöka trycka sig mot hans hals, för att slippa få en björkkvist rakt i ansiktet. Att hålla till höger, är givetvis inte att tänka på.

Den skogsrunda vi rider är cirka sju kilometer och jag kan tala om att det började känns ömt i sadeln redan efter knappt halva vägen. Ute på bygden igen möttes vi att en flock mycket stora och mycket uppretade hundar som reste ragg, skällde och hotade bita hästarna i benen. Det var väldigt obehagligt och jag trodde själv jag skulle få ett bett i benet, men hundarna höll sig på backen, och det gjorde även X:et, trots att de låtsas-attackerade hans ben. Greco, brydde sig inte.
Den hästens psyke är ett mysterium. Han brydde sig inte heller när vi i en kurva mötte en traktor i full fart, en traktor med en enorm brandtrappa mitt fram på skopan.

På söndagen var vi ute på skogen igen och X:et var något lugnare. På plan mark kunde vi träna på att korta galoppen och lilla X, gjorde det galant. Med den extra bjudning som skogen ger, verkar han inte tycka att något är svårt och vill gärna även passaga och länga steget till evigheten.

Greco var piggare dag två och när vi kom hem konstaterade vi att han inte blivit rädd eller ryckt till en enda gång under hela passet. Annars är en ridtur på skogen med Greco förenat med minst fem stycken wiplash-skador.

Vi begrundade detta faktum en stund tills mamma sa: Jag måste nog tempa honom, tänk om han har feber?

Det säger väl en hel del om Grecos normaltillstånd.

Balansen är fortfarande inte helt återställd och rumpan öm. Men om Angelina inte är för trött idag, så kanske jag tar en sväng om i ridhuset på henne.

Dag 1:

X:et visar upp sin dressyrsida efter en timma i skogen.


Greco går förbi det "farliga stället" utan att rycka till. Episkt ögonblick.


Pojkarna delar på en tuva gräs som X:et fått tag på.

Dag 2:

Simultankapacitet. Precis innan det är dags att sitta upp, kommer mamma på att hon
nog ska tina lite köttfärs till middag.


Det här är en så kallad konstnärlig bild. Pojkarna har sin brons- och guldstövlar på sig.
Man måste ha stövlar i skogen.


Greco ställer upp fint på den plats han var så paniskt rädd för knappt en månad sedan.


Lillebror hamnade efter.

De flesta ryttarna använder förmodligen pallen till att sitta upp. Det gör inte mamma. Hon styr upp Greco och sitter av på pallen istället.

Och lilla X:et i ett nötskal försöker stava sitt namn.

Meddelande till mormor

Från Leo with love:


Sluta jiddra, börja blogga!

Ärvda odjur

Helgen har varit relativt hästfri då jag varit i Köpenhamn på Grinderman-spelning (Nick Cave) och mamma har fått ta hand om odjuren själv.
Angie, som mest kallas för lilla Dockan, har dock gjort sig förtjänt av öknamnet Chucky (den onda dockan, skräckfilm från 80-talet).

Igår ställde hon sig rakt upp på sina vackra fullblodsben i ridhuset, och mitt hjärta stannade något. Det gjorde dock inte morsans, utan hon var en tuffing som satt kvar på hästen (som redan hade bockat och bockat och surat) och ville fortsätta rida.

Spännande fortsättning följer.

En kusin till Angie och X:et (en Sandro Hit avkomma) vann sportchampionatet för sexåriga dressyrhästar och det är ju solklart vilka fina stjärnor vi har i stallet.

Här är Sandro Hit:

Och vår lilla Chucky har ärvt sin morfars fina höga galoppsprång.

Och här är en länk till sexårsvinnaren Jimmie Choo Seq:

http://online.equipe.com/sv/class_sections/17642/results#video

Tack för sockret

Det är inte alltid man hinner skriva något men hoppas på en liten uppdatering ikväll.
Nu ska jag använda lunchen till att ta in hästarna.

Här kommer några bilder från veckan:

Greco tackar för sockret när mor sticker fram handen.


Lilla stora X:et trimmas...

och gör sin ryttare glad när han gör skänkelvikning, trots att han tycker det är så svårt.

Jag ser det snöar

Ja, jag är medveten om att det inte syns. Men bakom den lilla utmattade hunden så öser faktiskt snön ner från en klarblå himmel.
Strange things are happening- every day.

Just nu andas Kungsbacka Hitchcock, snart kommer fåglarna.

Mallgrodor och morsgrisar

Is this mormors pojk eller vad?

Snacka om att vara frökens lilla kjelgris. Det första X:et gör i ridhuset är ta tag i diskborsten och låtsas städa för att vinna pluspoäng hos sin mormor.
Och Mormor då, vilken mallgroda?

Igår gick de svåra skänkelvikningar oförskämt bra och X:ets mormor sken som en sol från hästryggen.

Återkommer med vidare rapport.
Nu ska jag åka och få svanskotan knådad.

och om det är någon som undrar varför mamma har en diskborste i ridhuset, så kanske vi avslöjar det också, med risk för att vara löjligare än vanligt.

Tillbaka till Grecohallen

In i ridhuset igen, eller Grecohallen som är det officiella namnet, och mycket mera spännande än arbetslöshets-tv; Tillbaka till Aidensfield.

Efter en lång period i skogen med både ung och gammal häst, så har tiden kommit till inomhusaktiviteter.
Greco har varit skogshäst under en lång tid och han har absolut inte haft något emot det. Hans användningsområde är numera utökat från dressyr- och tävlingshäst, till svamphäst. Uppifrån hästryggen får man mera av ett fågelperspektiv, i motsats till grodperspektivet som annars är Julénarnas lott i livet.
Greco accepterar snällt att jag sitter i sadeln och stirrar åt ett håll ner i backen, stannar, går tillbaka och säger till honom, ja, det är ju kantareller!
Sedan tar jag fyrhjulingen eller bilen och sticker och hämtar!

En annan häftig upplevelse är att galoppera på en riktig travbana mitt i skogen med hästarna, sida vid sida.
Tårarna sprutande ut ur ögonen och vi skrattade högt, underbart härligt!
Vi har fått lov av våra snälla grannar att rida på travbanan hur mycket vi vill, vilken lyx!

Min ”nya” dressyrpojke X:et är ”stand in” för Greco på Stefanträning när det går att lösa tidsmässigt. Det är dagar då jag har lasthjälp som vi kommer iväg. Han är snäll att lasta men vill inte gå in i transporten själv ännu.
På träning sköter han sig bra och jag gillar verkligen den hästen, han är så härlig! Snygg, smal, ja allt!
I år är han dessutom klippt på alla benen och har inte en hårboll under magen. Förra året vägrade han låta sig klippas på höger fram och gick med ett ludet framtben hela vintern. Ansiktet är annars ganska likt från förra året, en liten ojämnt klippt yta på käkarna. Han gillar verkligen inte när man kommer till huvudet. Ska ge honom lite lugnande och klippa färdigt till helgen (hoppas det går).

Ikväll ska vi träna lite på skänkelvikning igen, inte helt lätt att korsa benen och gå framåt samtidigt, när man har så långa ben som X:et.
Övning ger färdighet heter det ju så vi ska öva.
Dottern ska självklart arbeta med Angelina. De är som ler & långhalm, oskiljaktiga! De två flickorna kommer verkligen väl överens, de är så fina tillsammans!


Svamplycka.

En bild från augusti på mig och X:et.

Och nån annan gammal bild på oss.

Never let your but out run your saddle!

There never was a horse that couldn't be rode;

Never was a cowboy who couldn't be throwed....

Hänger med Greco.

Det var en gång en svart liten häst som heter Greco. Greco var vacker som få och vann alla skönhet- och kvalitétstävlingar när han var ett litet barn.

Grecos pappa hette Gigolo och hans morfar Kaliber. Även Hertingen fanns i släkten.

Såldes hade den vackra och talangfulla hästen inte så mycket att brås på, när det kommer till starka nerver och gott uppförande. Men han försökte i alla fall.

När den lilla svarta hästen var i tonåren var han vild. När han var på tävling var hans styvpappa Holger tvungen att leda honom i ett kedjegrimskaft på framridningen, medan hans mamma försökte hålla sig kvar på hans rygg.

Väl inne på tävlingsbanan gick det oftast bra, men ibland på prisutdelningarna, skickade han sin mamma rakt upp i lysrören och sprang ärevarvet själv.

Greco hade problem med sina nerver i ganska många år. Inte var han rädd för lastbilar, långtradare, travhästar eller cyklister. Han var rädd för stenar som såg konstiga ut, eller ett löv som rörde sig, eller ett ljud…

Ibland kunde man fundera om Greco fått in P3 i hjärnan när han helt plötsligt slutat lyssna.

Men även den lilla svarta vackra hästen blev äldre och slutade åtminstone att försöka skjuta sin ryttare till månen. Han nöjde sig med skenturer runt ridhuset och kast ner i diken.

Och så kom veckorna då Greco skulle skrittas igång från sin konvalescens och hans lillebror X:et, fick låna hans träningstid för Stefan. X:et som bara vill hänga i sin mormors kjolar tog med sig henne och Greco tog med sig lillmatte ut på tur…

Jag hade en för dagen ny Iphone som jag satt och lekte med medan jag skrittade ut på Greco som snällt gick på lugna tyglar. Tog en bild ovanifrån och la ut på Facebook med texten: Hänger med Greco.
Nästa uppdatering jag gjorde löd: Another one bits the dust…

(det var i alla fall vad det skulle stått och inte "Aborter one bits the dust" som min telefon skrev)

För att göra en lång historia kort så fick Greco mental spatt och spader (alla hästars skräck) och gjorde en bockserie om sex i fullt sken och jag for i backen med en sån hård duns att benen domnade bort.

Väl när jag låg där i gruset medan Greco släpade mig (han ville inte stanna men jag höll fast), tänkte jag logiskt: Jaha, ibland ramlar man av. Nu får vi se hur det här gick.

Jag ringde morsan som fick en mindre hjärtinfarkt och ringde grannen för att be om hjälp. Men grannen hade själv ramlat av på precis samma ställe bara några timmar tidigare och satt på akuten för att röntga arslet. Men hon ordnade hjälp i alla fall och visps halvlåg jag i en gammal pick up-truck som kördes av en man med fotboja som ringde sin övervakare (eftersom han överskridit den tillåtna arealen), och Greco leddes hem av en stor stark karl (då gick han minsan som den dödens lammunge han var).

Känseln återkom i benen och ingenting är brutet, men ont kan det göra ändå. Så här såg det ut efter fem dagar, och det här är anledning till att jag fortfarande, två veckor efter händelsen, inte kan rida ännu…

Dag två eller tre.

Dag fem.

Do it yourself, Im going riding!

Hästfrossa är tillbaka med både gamla och nya nyheter!
Kan Foppa göra comeback med en trasig fot, kan väl Hästfrossa hela en bristfällig blogg.

Av någon märklig anledning står det helt plötsligt en häst till och ser vacker ut i vårat stall. Ett brunt, treårigt sto.
Allting började när Greco i vintras trampade sig själv med brodd i transporten och efter några månader fick ett hålrum i hoven, och till följd av det, ont i ett knä.
Så medan Greco var konvalescent hade jag och min lilla moder, helt plötsligt bara en häst att rida på. En vintertrött fyraåring som ägnade massor av tid till att växa och bitas.
Nu såg vi vår chans att mosa familjens överhuvud på argument och drog land och rike runt i jakt på en häst att bara börja rida på. Helst skulle den vara svart, alternativt svettfux, en valack.
Vi provred och provred och provred men de enda hästarna vi tyckte om var de som vi inte skulle ha, det vill säga unghästarna.
Så styrde vi till slut mot Skåne för att titta på ett brunt treårigt sto utan tecken, knappt riden i fem veckor. Och för att göra en lång historia kort så avskydde jag hästen och ville knappt prata med mamma i bilen på väg hem, när hon startade operation övertalning.
Men så tittade vi på videon när vi kom hem och började jämföra med allt annat vi sett och jag började vekna. Gick med på att åka och provrida igen, och knappt hade jag väl suttit i sadeln fem minuter och nickat förrän mamma ringt ägarna och upphetsat skrikit om handpenning och veterinärbesiktning och moms.
Nu står hon hemma i stallet och blinkar med sina långa ögonfransar och kallas mest för Lilla Dockan. Och hon är alldeles alldeles underbar och jag tänker aldrig lämna henne ifrån mig!





Lovade att bjuda på gamla nyheter också.
Räcker det med en artikel om sockersjuka hos hästar, från 1895?
Tidingen som är från november för 115 år sedan, hittades under ett gammalt golv i veckan i Innerstan i Kungsbacka.
Tidningen är fyra sidor lång och rymmer mest Göteborgsannonser, men den berättar även auktioner, användningen av Salubrin och försäljning av kornischer.
Men inget slår en upplysande artikeln om hästar som kolade av sockersjuka.
Läs själva:


(Ja, det går alltså att klicka på bilden).

På återseende (hoppas jag).

Ashes to ashes

No business like showbusiness…

Jo, det var en bra helg. Det kan i bland medföra ett ständigt flin, som i mitt fall, eller i allra värsta fall, helt tvärt om.

Den här helgen ska jag få den äran att rida dotterns vackra häst och det ska bli roligt.

Han är verkligen en tvärtom häst till Greco. Bra att rida, lite annorlunda än vad jag är van.

Rapport följer.

I konsten att oroa sig i onödan är jag en mästare. För närvarande undrar jag var det stora nedfallet från askmolnet vulkanen på Island ska landa. Inte här i Dalen väl?!

Tänk om våra pojkar förvandlas till skimlar då?

TEMALÅT!

Me and the boys

Det finns inget tid för långa utlägg om våra fantastiska hästar. Här kommer istället lite bilder från i vintras då Greco och Fille fick vara modeller för Häst- och hundbilagan, samt byline-fotografering.


Jag tycker jag ser ut lite som Kajsa-Anka på den här bilden. Lite... präktig.


Världens finaste hästpojkar.

Rakt upp i näsan

Kram.

Me & The Boys (Klicka på länken)

Rakt in i den berömda väggen

Morsgris.

Hela söndagen var vi på tävling och Leo var chef hemma på gården. Han fick dessutom stanna kvar och sova över hos sin mormor eftersom hans mamma hade migrän.
Nu är han sjukt trött och gnäller om att mormor höll honom vaken.
Natti natti.

Hem, hem, hem

Nä, nu tänker inte jag jobba något mer för dagen.
Nu ska jag åka hem och lära mig rida lika bra som min lill-idol,
lill-mamma. Också känd som lill-Kyra.

Fast kanske blir det ett stopp på Nike-outleten på Freeport först. Nu är det ju helt plötsligt så jävla varm och jag har inte shoppat på ... sen lunch.

Greco och mamman ska ha välförtjänt vilodag idag, så jag blir ensam i ridhuset. Då ska jag ösa på med Nick Cave, Cohen och annan musik som hon hatar.

Film från prisutdelning

Prisutdelning!
Varning. Försök inte smygtitta på filmen på jobbet (trots den grymma musiken) om du inte har ett eget rum.
Mitt upp i klippet hörs ett gällt hejarskrik!

Söndagen i bilder

Knoppbältet med det nödvändiga. Kam, snoddar, svamp och kaffe.
När jag gör pannknoppen dricker Greco upp mitt kaffe.


Inför första start. Modern spyfärdig. Greco käck.


Greco fick en box att vila i mellan starterna. Inför prisutdelningen hade han gjort sig snygg i spånet och såg mera stickelhårig än svart ut. Hyggligt.


Vinnarna!


Mamma höll på att bli tokig på allt fotograferande. Men om det inte passar så får hon väl börja rida sämre.


Haha. Notera att mamman, mitt upp i lagfotograferingen försöker sticka till Christinas häst en sockerbit. Och whats up med de roliga minerna?
Christina Karlsson och Rameur, Modern och Gunilla Stenström.


KRK-ryttare i topp. Damerna vann en klass var och laget kom tvåa.


Gulligast.

Segern är vår!

Segern är vår, segern är vår, vi har vunnit, segern är vår!
Eller i alla fall mamma och Grecos som var bästa ekipage av 30 stycken i LA:6, och femte bästa ekipage i hennes första MSV B:3!

Lilla dottershjärtat nästan spricker av stolthet (och kräks av migränen. Mamma måste rida mindre spännande)
Dessutom blev det en blå rosett för laget.
Heja, heja!

Precis just nu

toppform. Rakt upp i ledning i första klassen. 

Lördagsrapporten

Begiga boys kan också ha brain

Greco vilar sig i form till morgondagens tävling efter en förmiddag i både ridhuset och skogen.
Lillebror Fille har desvärre fått fnatt och är utesluten från bloggen idag på grund av dåligt uppförande.

Snart är det måndag igen

Sjukt god ale.

Den tandlösa marknadsföringslagen har regler om att man inte får göra reklam direkt riktad till barn. Tack och lov finns det inget som förhindrar produktplacering eller förbud i Hästfrossa. Vi lider inte heller av moralpanik eller annat trams.

Skål!
Snart är det måndag igen.

Filles egna agenda

Den framstående Fille tränar bockningar på eget bevåg.
Personligen kan jag tycka att han inte behöver bli speciellt bättre på just det.

(och det är bara när vackra hästar är objektet som man kan ha så tarvlig kvalité på filmen).

Täckesrea på Börjes

Vi har inte sett hela mamma sedan Börjes täckesrea började.

Man skulle lugnt kunna säga att shoppingen gått lite över styr den här veckan.
Jag tror vi är uppe i sådär 20 hästtäcken nu. Men är det rea, så är det. Mark Todd och Pessoa-täcken för 100-lappen.

Nu får vi köpa lite mera hästar så att vi har till alla våra snygga täcken.

Lillprinsen har bevisat att han är urtjusig i jaktrutigt, och Greken är ju tjusig i allt (tycker han själv). Greken fick förresten nåt som liknade en tältduk med pannband. Tror den kommer väl till pass när man snabbt behöver täcka över påklädd häst i regnoväder.

Igår fick Fille vila en dag till för vi slipade program med den store och klockan var nästan natten innan vi blev klara. Tog ut Fille lös i ridhuset och sen var det bara att ge sig ut med motorcykeln och sladda, eftersom han gjort Grecos dansbana till potatisåker.

Second place is the first looser

Mamman ringde:
- Du måste hjälpa mig med programridningen idag.
Sedan suckade och stönade hon lite irriterat.
Jag tror det är den röda rosetten från Skultagården som stör.
Mamma fick förresten inte ens veta att hon placerat sig i första klassen. Hon värmde upp för klass nummer två (som hon vann) och pappa tvingade henne att vänta på resultaten i högtalaren, medan jag tog emot rosetten.

... ja, det var bara det.

Gruvliga ljuvliga grävlingar

You searched through all my poets /From Sappho through to Auden /I saw the book fall from your hands/ As you slowly died of boredom…

Igår var jag både häst och hundledig. Det var inga djur alls i mitt liv förutom kycklingen i salladen jag åt till lunch och leopardmönstret på jackan.

När mörkret föll drog jag in till stan för en kombinerad rock- och poesiafton. Och ja, jag borde vetat bättre men nu försökte jag gå in med ett öppet sinne till den svenska moderna poesin, eftersom min smak annars samlar damm från 1850 och framåt.

Jag hade inte ens hunnit ramla in på klubben förrän det första hånfulla sms:et plingade till.

"Myran går i hallen, akta kökspallen. /Min poesi".

Ibland undrar jag vad min mamma egentligen hade för uppväxt? Jag skrattade så jag grät och sms:ade tillbaka att hon var sjuk i huvudet.

Sedan såg jag och min vapendragare en kille som såg ut exakt som ett penntroll fast med kläder på. Och så var det svårt att koncentrera sig på annat.

När klockan var halv tolv var vi för intellektuellt understimulerade och fysiskt utmattade av att kväva kräkreflexer, så vi gav upp. Fast då hade det precis börjat bli bra på scenen.

Kunde lugnt konstatera att man inte ska beklaga sig över poeter som är berusade, däremot kan man beklaga sig över berusade personer som inte är poeter.

Jag och min leopardjacka hoppade på och av ett penedltåg och när jag gick de sista 500 meterna hem, började det rassla i buskarna. En stor kattjävel hoppar ut framför fötterna på mig och jag skriker lite på katten. Katten springer runt i konstiga cirklar, katten är en grävling...

Jag kände ett svagt obehag, precis som grävlingen gjorde och ökade avståndet. Då upptäcker jag ytterligare en grävling bakom mig. Grävling nummer två liksom smyg-trippade bakom mig som om jag inte skulle märka något.
Ytterst obehagligt. Men slutet gott allting gott och jag blev eskorterad hela vägen fram till gårdsplan av grävlingparet.

Förresten har jag hört att Jan Guillou ska vara lik en grävling, men jag såg ingen likhet alls. Kanske för att det var mörkt?

Det jag egentligen skulle komma till var att jag saknar min lilla hund och min stora häst.

Det här med att vara djurledig funkar ju uppenbarligen inte ändå.

Grävling?

Gulliou?

Demens och ridvägar

Här är en gammal arkivbild på när Kajsa Gustafsson intervjuar mig efter seger.
Som mikrofon har hon en morot. Maken filmar.

De rosa molnen har skingrat sig och jag landade på jorden (sanden i Stefans ridhus) med smärtsam klarhet. Nu skulle här tränas MSV B3 efter MSV B2 segern. Jag kunde det nya programmet tvärsäkert kvällen innan, vilket Stefan (nu) tvivlar mycket starkt på.
Efter upprepade felridningar fick jag så hjälp av Lina som skulle träna passet efter mig. Hon kom ihåg det sen förra året (To be young is to be high), imponerande tycker jag.
En tillfällig släng av tidig light demens är väl ingenting att bry sig om egentligen, om de inte vore så NOGA i dressyrprogrammen med bedömningen av vägar. Löjligt.

Nytt var att vi ska kunna klara av att rida ökad galopp över diagonalen och sedan avsluta med ett galoppombyte. Det kanske inte låter så svårt för den som kan, men jag kan försäkra er om att det inte är lätt för mig i alla fall. Och jag skrek till Stefan att jag inte kunde, men ville han lyssna på det örat? Nä!
Problemet är lydnaden (den som jag inte har) när jag ska minska upp inför bytet. Måste rida bättre! Lätt att säga, inte lika lätt att göra.

Dottern tycker att jag måste träna på att rida dåligt ibland också, haha! Visst kan hon ta udden av missmod efter en inte helt lyckad träning.
Tur att jag har min supportande familj som alltid hjälper till med alla tänkbara saker.
Hjälp till självhjälp, det är vad dom gett mig i form av en bok med titeln Bäst till häst.
En mycket bra bok som jag kan rekommendera. Har läst ca halva boken nu och ska ha klarat av den innan söndag. Den hjälpte mig mycket förra tävlingen trots att jag bara hunnit läsa en tredjedel. I kärlek och krig är alla medel tillåtna, dock inte i ridning. Men mental träning är i alla fall ok enligt FEI.

I dag ska pojkarna få ledig heldag i hagen och jag ska roa mig själv med att tvätta och städa. Det är verkligen glamouröst att vara hästmamma. Undra när tv3 ska göra en serie om mitt liv? Jag kanske inte har 40 000 olika plagg i leopard (det har dottern), men jag har i alla fall en imponerande samling Pikeurjackor.

Guldkantade paroller

Tro det eller ej (tror det) Hästfrossa har levt vidare trots den dåliga uppdateringen. Vi har shoppat och ridit och mockat tills armar och ben nästan ramlat av.

Fille (Monster, Lillis, lillprinsen) var (inte helt otippat) gorgeous i sina guldboots. Fast en del låtsas ju bli förfärade och skakar på sina små huvuden. Men Modern tar mitt parti och säger att vi behöver mera "sånt" i dressyren.

Trist-tanterna kontrar och säger saker som: En häst är en häst.

Jag avskyr det uttrycket.

En häst är en häst, betyder ju oftast av dom som säger det att hästar inte behöver ha täcken på sig hur kallt eller regnigt det är. Hästarna kan äta mögligt hö, stå i skiten och tvingas att göra saker som de verkligen inte vill- för att en häst är ju en häst.

Med den parollen borde väl även en ryttare vara en ryttare?

Och de där ryttar-ryttarna borde väl då kunna rida på vad som helst om principen ska vara densamma?

Släng på sadeln på en stor sten (fast vem behöver sadel? En ryttare är ju en ryttare), på dragkroken till transporten, eller varför inte på en rundbal med halvtaskigt hö?

Ryttar-ryttarna borde i alla fall kunna komma långt med vilken liten fjordhäst som helst- en häst är ju en häst.

Nu ramlade jag lite av spår och jagade upp mig, men det gör ju inget.

Fille är alltså snygg i sina guldboots och efter ytterligare en shoppingtur har han nu även ett par i silver. Lika så har jag nu ett par svarta ridhandskar med bling (som de bruna i föregående inlägg), ett par matchande svarta shortchaps och ja, en ny sadel.

Shortchapsen var faktiskt livsnödvändiga. Mina älskade bruna som hängt med i säkert 10 år, hängde i alla sömmarna och flaxade åt olika håll. När jag försökte dra på mig dem med mina snygga leopardnylonstrumpor under, fastnade leoparden i dragkedjan och sen var chapsen historia.

I 10 minuter stod jag med benet upplagt på en höbal medan pappa med tång, våld och knytnävarna slet upp dragkedjan och för evigt förpassade de bruna chapsen.

Så kan det gå. Klart livsnödvändig shopping alltså.

Igår var jag förresten så lycklig att jag grinade efter att jag ridit Fille (och log som ett mongo medan jag red). Så duktig var han. Världens bästa fyraåring med luggen i mittbena.

Mera om det en annan dag.

Snygg-Fille på träning i Vallda.

Pappan tycker att det här är en bra bild. Inget som de lärda tvistar om.

Och så här fina hovar har travhästen Opal Vikings när han tävlar.
Det kanske är lite tidigt för dressyren.

Tack Kajsa för bilden.