Följande konversation utspelade sig precis på mail:
Mamman: ¬– Angie har en bula på höger ganasch. Tror att det är tandfällning, men får kolla feber ikväll. Ser ganska konstigt ut faktiskt. Jag drog förresten ut en tand i underkäken på henne i går. Har sparat den till dig.
Dottern: – Stackars lilla Angie. Hur gjorde du då egentligen när du slet ut tänderna ur munnen på henne? Vad hade hon gjort?
Mamman: – Angie hade inte gjort något. Det var i förebyggande syfte, ifall hon tänkt bita mig någon gång. Eftersom du var ledig i går kan du få rykta min häst till han glänser igen, ha ha, ifall du vill umgås med den vackraste hästen i VÄRDEN, det är en ynnest vet du!
Dottern:– Hahaha, men det är ju ANGIE!
Mamman: – Ha, du ska se hur hon ser ut nu när hon skrattar! Haha (min tand är löt, min tand är löt och när jag tappat den så är jag en gammal tös)!
Så här såg det nästan ut i Grecohallen (ridhuset) när mamma red Angelina sist. Jag ska provsitta på nån av pojkarna idag för att se om mina muskler är redo för en tur på på min älsklings-argbigga!
Och jag tycker för övrigt att de får trogna läsare som läser Hästfrossa, alla ska skicka ett sms till morsan med följande innehåll: "Sluta jiddra, börja blogga." För visst är det mycket roligare när också mamma skriver?
I helgen var jag äntligen tillbaka i sadeln efter en månad på backen med blåslagen rumpa.
Fast Greco verkar tycka om när jag har marktjänst för i torsdagskväll när jag skulle longera honom, drog han omkull mig i linan så jag flög som en liten tummetott över hela ridhuset.
Greco som normalt är så snäll att man kan longera honom inspänd i grimma, eller runt hela fyrkanten, fick ett av sina kända fnattanfall.
Min högerarm blev en halvmeter längre, jag har fortfarande sand i hårbotten och har sträckt redan onda muskler i vänsterbenet, annars gick det bra så fort mitt chocktillstånd släppte.
Tur då att det står en tuffing som X:et i stallet, en tiger med alla fyra på backen. Han var som en startgalen galopphäst när skogens långa uppförsbackar närmade sig, och drog i väg uppför backarna i en explosiv galopp och gjorde jämnfotahopp med bakbenen när jag försökte hålla igen. Men han uppförde sig, den lilla tigern, trots att Greco flåsande hamnade på efterkälken.
Greco har en fixidé om att han alltid villa hålla till vänster på skogsvägarna, men till vänster hänger de också ner en massa kvistar från björk och gran. Så när man galopperar honom upp för backarna, får man knipa ihop ögonen och försöka trycka sig mot hans hals, för att slippa få en björkkvist rakt i ansiktet. Att hålla till höger, är givetvis inte att tänka på.
Den skogsrunda vi rider är cirka sju kilometer och jag kan tala om att det började känns ömt i sadeln redan efter knappt halva vägen. Ute på bygden igen möttes vi att en flock mycket stora och mycket uppretade hundar som reste ragg, skällde och hotade bita hästarna i benen. Det var väldigt obehagligt och jag trodde själv jag skulle få ett bett i benet, men hundarna höll sig på backen, och det gjorde även X:et, trots att de låtsas-attackerade hans ben. Greco, brydde sig inte.
Den hästens psyke är ett mysterium. Han brydde sig inte heller när vi i en kurva mötte en traktor i full fart, en traktor med en enorm brandtrappa mitt fram på skopan.
På söndagen var vi ute på skogen igen och X:et var något lugnare. På plan mark kunde vi träna på att korta galoppen och lilla X, gjorde det galant. Med den extra bjudning som skogen ger, verkar han inte tycka att något är svårt och vill gärna även passaga och länga steget till evigheten.
Greco var piggare dag två och när vi kom hem konstaterade vi att han inte blivit rädd eller ryckt till en enda gång under hela passet. Annars är en ridtur på skogen med Greco förenat med minst fem stycken wiplash-skador.
Vi begrundade detta faktum en stund tills mamma sa: Jag måste nog tempa honom, tänk om han har feber?
Det säger väl en hel del om Grecos normaltillstånd.
Balansen är fortfarande inte helt återställd och rumpan öm. Men om Angelina inte är för trött idag, så kanske jag tar en sväng om i ridhuset på henne.
Dag 1: X:et visar upp sin dressyrsida efter en timma i skogen.
Greco går förbi det "farliga stället" utan att rycka till.Episkt ögonblick.
Pojkarna delar på en tuva gräs som X:et fått tag på.
Dag 2: Simultankapacitet. Precis innan det är dags att sitta upp, kommer mamma på att hon nog ska tina lite köttfärs till middag.
Det här är en så kallad konstnärlig bild. Pojkarna har sin brons- och guldstövlar på sig. Man måste ha stövlar i skogen.
Greco ställer upp fint på den plats han var så paniskt rädd för knappt en månad sedan.
Lillebror hamnade efter.
De flesta ryttarna använder förmodligen pallen till att sitta upp. Det gör inte mamma. Hon styr upp Greco och sitter av på pallen istället.
Och lilla X:et i ett nötskal försöker stava sitt namn.
