En av mina favoritpoeter är W. H. Auden, en engelskt 20-tals poet som bland annat skrivit "Stop all the clocks" som flest personer brukar känna igen eftersom det var dikten som lästes på begravningen i filmen, Fyra bröllop och en begravning.
Precis som Morrissey sjunger i Smiths, diggar jag också Keats, Yeats och Wilde.
Keats and Yeats are on your side, while Wilde is on mine.
Men mest gillar jag nog nuvarande och standing badkarsläsning, vilket är John Miltons Paradise Lost. Engelsk stilbildande 1600-talspoesi som likt Den gudomliga komedin rör sig mellan himmel och helvete, domedag och att bli vräkt från Eden.
Men vissa dagar har finkulturen ingenting att sätta emot kommersiella krafter och billiga skämt. Mamman ringer som en slags vädertjänst och talar hela tiden om hur kallt det är ute. Sen blir hon förbannad som om det gick att klandra någon för att det är så förbannat kallt. För hon vill bara rida, rida, rida och ner det är svinkallt är det inte lika kul.
Så istället för att recitera Auden, Milton eller Keats, blir det Varanteatern:
" Vintern är karg, jag blir så jävla arg!"
Det tröstar i alla fall mig.
Tröstlösa är de också på kommunens största ridklubb eftersom det verkar som om hela anläggningen med tre ridhus och flera stallar, kan komma att säljas till en privat aktör. Det är vår största nyhet i dagens tidning och jag har slitit hårt för att få ihop den och övertala ridfolk att berätta för mig hur saker ligger till.
Tidningen Ridsport var snabbast att snappa upp det. Jag tror inte klockan var åtta på morgonen innan de hade lagt ut det på webben.
Nu har även Hästmagazinet hakat på.
Har ni något att säga om saken?
Om ridklubbar, om vinter eller om poesi?
Greco längtar efter våren.
Så även Kallis, som då får ta av sig sin fula lysmaskgrimma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vad säg du då?