Never was a cowboy who couldn't be throwed....
Hänger med Greco.
Grecos pappa hette Gigolo och hans morfar Kaliber. Även Hertingen fanns i släkten.
Såldes hade den vackra och talangfulla hästen inte så mycket att brås på, när det kommer till starka nerver och gott uppförande. Men han försökte i alla fall.
När den lilla svarta hästen var i tonåren var han vild. När han var på tävling var hans styvpappa Holger tvungen att leda honom i ett kedjegrimskaft på framridningen, medan hans mamma försökte hålla sig kvar på hans rygg.
Väl inne på tävlingsbanan gick det oftast bra, men ibland på prisutdelningarna, skickade han sin mamma rakt upp i lysrören och sprang ärevarvet själv.
Greco hade problem med sina nerver i ganska många år. Inte var han rädd för lastbilar, långtradare, travhästar eller cyklister. Han var rädd för stenar som såg konstiga ut, eller ett löv som rörde sig, eller ett ljud…
Ibland kunde man fundera om Greco fått in P3 i hjärnan när han helt plötsligt slutat lyssna.
Men även den lilla svarta vackra hästen blev äldre och slutade åtminstone att försöka skjuta sin ryttare till månen. Han nöjde sig med skenturer runt ridhuset och kast ner i diken.
Och så kom veckorna då Greco skulle skrittas igång från sin konvalescens och hans lillebror X:et, fick låna hans träningstid för Stefan. X:et som bara vill hänga i sin mormors kjolar tog med sig henne och Greco tog med sig lillmatte ut på tur…
Jag hade en för dagen ny Iphone som jag satt och lekte med medan jag skrittade ut på Greco som snällt gick på lugna tyglar. Tog en bild ovanifrån och la ut på Facebook med texten: Hänger med Greco.
Nästa uppdatering jag gjorde löd: Another one bits the dust…
(det var i alla fall vad det skulle stått och inte "Aborter one bits the dust" som min telefon skrev)
För att göra en lång historia kort så fick Greco mental spatt och spader (alla hästars skräck) och gjorde en bockserie om sex i fullt sken och jag for i backen med en sån hård duns att benen domnade bort.
Väl när jag låg där i gruset medan Greco släpade mig (han ville inte stanna men jag höll fast), tänkte jag logiskt: Jaha, ibland ramlar man av. Nu får vi se hur det här gick.
Jag ringde morsan som fick en mindre hjärtinfarkt och ringde grannen för att be om hjälp. Men grannen hade själv ramlat av på precis samma ställe bara några timmar tidigare och satt på akuten för att röntga arslet. Men hon ordnade hjälp i alla fall och visps halvlåg jag i en gammal pick up-truck som kördes av en man med fotboja som ringde sin övervakare (eftersom han överskridit den tillåtna arealen), och Greco leddes hem av en stor stark karl (då gick han minsan som den dödens lammunge han var).
Känseln återkom i benen och ingenting är brutet, men ont kan det göra ändå. Så här såg det ut efter fem dagar, och det här är anledning till att jag fortfarande, två veckor efter händelsen, inte kan rida ännu…
Dag två eller tre.
Dag fem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vad säg du då?