Meddelande till mormor

Från Leo with love:


Sluta jiddra, börja blogga!

Ärvda odjur

Helgen har varit relativt hästfri då jag varit i Köpenhamn på Grinderman-spelning (Nick Cave) och mamma har fått ta hand om odjuren själv.
Angie, som mest kallas för lilla Dockan, har dock gjort sig förtjänt av öknamnet Chucky (den onda dockan, skräckfilm från 80-talet).

Igår ställde hon sig rakt upp på sina vackra fullblodsben i ridhuset, och mitt hjärta stannade något. Det gjorde dock inte morsans, utan hon var en tuffing som satt kvar på hästen (som redan hade bockat och bockat och surat) och ville fortsätta rida.

Spännande fortsättning följer.

En kusin till Angie och X:et (en Sandro Hit avkomma) vann sportchampionatet för sexåriga dressyrhästar och det är ju solklart vilka fina stjärnor vi har i stallet.

Här är Sandro Hit:

Och vår lilla Chucky har ärvt sin morfars fina höga galoppsprång.

Och här är en länk till sexårsvinnaren Jimmie Choo Seq:

http://online.equipe.com/sv/class_sections/17642/results#video

Tack för sockret

Det är inte alltid man hinner skriva något men hoppas på en liten uppdatering ikväll.
Nu ska jag använda lunchen till att ta in hästarna.

Här kommer några bilder från veckan:

Greco tackar för sockret när mor sticker fram handen.


Lilla stora X:et trimmas...

och gör sin ryttare glad när han gör skänkelvikning, trots att han tycker det är så svårt.

Jag ser det snöar

Ja, jag är medveten om att det inte syns. Men bakom den lilla utmattade hunden så öser faktiskt snön ner från en klarblå himmel.
Strange things are happening- every day.

Just nu andas Kungsbacka Hitchcock, snart kommer fåglarna.

Mallgrodor och morsgrisar

Is this mormors pojk eller vad?

Snacka om att vara frökens lilla kjelgris. Det första X:et gör i ridhuset är ta tag i diskborsten och låtsas städa för att vinna pluspoäng hos sin mormor.
Och Mormor då, vilken mallgroda?

Igår gick de svåra skänkelvikningar oförskämt bra och X:ets mormor sken som en sol från hästryggen.

Återkommer med vidare rapport.
Nu ska jag åka och få svanskotan knådad.

och om det är någon som undrar varför mamma har en diskborste i ridhuset, så kanske vi avslöjar det också, med risk för att vara löjligare än vanligt.

Tillbaka till Grecohallen

In i ridhuset igen, eller Grecohallen som är det officiella namnet, och mycket mera spännande än arbetslöshets-tv; Tillbaka till Aidensfield.

Efter en lång period i skogen med både ung och gammal häst, så har tiden kommit till inomhusaktiviteter.
Greco har varit skogshäst under en lång tid och han har absolut inte haft något emot det. Hans användningsområde är numera utökat från dressyr- och tävlingshäst, till svamphäst. Uppifrån hästryggen får man mera av ett fågelperspektiv, i motsats till grodperspektivet som annars är Julénarnas lott i livet.
Greco accepterar snällt att jag sitter i sadeln och stirrar åt ett håll ner i backen, stannar, går tillbaka och säger till honom, ja, det är ju kantareller!
Sedan tar jag fyrhjulingen eller bilen och sticker och hämtar!

En annan häftig upplevelse är att galoppera på en riktig travbana mitt i skogen med hästarna, sida vid sida.
Tårarna sprutande ut ur ögonen och vi skrattade högt, underbart härligt!
Vi har fått lov av våra snälla grannar att rida på travbanan hur mycket vi vill, vilken lyx!

Min ”nya” dressyrpojke X:et är ”stand in” för Greco på Stefanträning när det går att lösa tidsmässigt. Det är dagar då jag har lasthjälp som vi kommer iväg. Han är snäll att lasta men vill inte gå in i transporten själv ännu.
På träning sköter han sig bra och jag gillar verkligen den hästen, han är så härlig! Snygg, smal, ja allt!
I år är han dessutom klippt på alla benen och har inte en hårboll under magen. Förra året vägrade han låta sig klippas på höger fram och gick med ett ludet framtben hela vintern. Ansiktet är annars ganska likt från förra året, en liten ojämnt klippt yta på käkarna. Han gillar verkligen inte när man kommer till huvudet. Ska ge honom lite lugnande och klippa färdigt till helgen (hoppas det går).

Ikväll ska vi träna lite på skänkelvikning igen, inte helt lätt att korsa benen och gå framåt samtidigt, när man har så långa ben som X:et.
Övning ger färdighet heter det ju så vi ska öva.
Dottern ska självklart arbeta med Angelina. De är som ler & långhalm, oskiljaktiga! De två flickorna kommer verkligen väl överens, de är så fina tillsammans!


Svamplycka.

En bild från augusti på mig och X:et.

Och nån annan gammal bild på oss.

Never let your but out run your saddle!

There never was a horse that couldn't be rode;

Never was a cowboy who couldn't be throwed....

Hänger med Greco.

Det var en gång en svart liten häst som heter Greco. Greco var vacker som få och vann alla skönhet- och kvalitétstävlingar när han var ett litet barn.

Grecos pappa hette Gigolo och hans morfar Kaliber. Även Hertingen fanns i släkten.

Såldes hade den vackra och talangfulla hästen inte så mycket att brås på, när det kommer till starka nerver och gott uppförande. Men han försökte i alla fall.

När den lilla svarta hästen var i tonåren var han vild. När han var på tävling var hans styvpappa Holger tvungen att leda honom i ett kedjegrimskaft på framridningen, medan hans mamma försökte hålla sig kvar på hans rygg.

Väl inne på tävlingsbanan gick det oftast bra, men ibland på prisutdelningarna, skickade han sin mamma rakt upp i lysrören och sprang ärevarvet själv.

Greco hade problem med sina nerver i ganska många år. Inte var han rädd för lastbilar, långtradare, travhästar eller cyklister. Han var rädd för stenar som såg konstiga ut, eller ett löv som rörde sig, eller ett ljud…

Ibland kunde man fundera om Greco fått in P3 i hjärnan när han helt plötsligt slutat lyssna.

Men även den lilla svarta vackra hästen blev äldre och slutade åtminstone att försöka skjuta sin ryttare till månen. Han nöjde sig med skenturer runt ridhuset och kast ner i diken.

Och så kom veckorna då Greco skulle skrittas igång från sin konvalescens och hans lillebror X:et, fick låna hans träningstid för Stefan. X:et som bara vill hänga i sin mormors kjolar tog med sig henne och Greco tog med sig lillmatte ut på tur…

Jag hade en för dagen ny Iphone som jag satt och lekte med medan jag skrittade ut på Greco som snällt gick på lugna tyglar. Tog en bild ovanifrån och la ut på Facebook med texten: Hänger med Greco.
Nästa uppdatering jag gjorde löd: Another one bits the dust…

(det var i alla fall vad det skulle stått och inte "Aborter one bits the dust" som min telefon skrev)

För att göra en lång historia kort så fick Greco mental spatt och spader (alla hästars skräck) och gjorde en bockserie om sex i fullt sken och jag for i backen med en sån hård duns att benen domnade bort.

Väl när jag låg där i gruset medan Greco släpade mig (han ville inte stanna men jag höll fast), tänkte jag logiskt: Jaha, ibland ramlar man av. Nu får vi se hur det här gick.

Jag ringde morsan som fick en mindre hjärtinfarkt och ringde grannen för att be om hjälp. Men grannen hade själv ramlat av på precis samma ställe bara några timmar tidigare och satt på akuten för att röntga arslet. Men hon ordnade hjälp i alla fall och visps halvlåg jag i en gammal pick up-truck som kördes av en man med fotboja som ringde sin övervakare (eftersom han överskridit den tillåtna arealen), och Greco leddes hem av en stor stark karl (då gick han minsan som den dödens lammunge han var).

Känseln återkom i benen och ingenting är brutet, men ont kan det göra ändå. Så här såg det ut efter fem dagar, och det här är anledning till att jag fortfarande, två veckor efter händelsen, inte kan rida ännu…

Dag två eller tre.

Dag fem.

Do it yourself, Im going riding!

Hästfrossa är tillbaka med både gamla och nya nyheter!
Kan Foppa göra comeback med en trasig fot, kan väl Hästfrossa hela en bristfällig blogg.

Av någon märklig anledning står det helt plötsligt en häst till och ser vacker ut i vårat stall. Ett brunt, treårigt sto.
Allting började när Greco i vintras trampade sig själv med brodd i transporten och efter några månader fick ett hålrum i hoven, och till följd av det, ont i ett knä.
Så medan Greco var konvalescent hade jag och min lilla moder, helt plötsligt bara en häst att rida på. En vintertrött fyraåring som ägnade massor av tid till att växa och bitas.
Nu såg vi vår chans att mosa familjens överhuvud på argument och drog land och rike runt i jakt på en häst att bara börja rida på. Helst skulle den vara svart, alternativt svettfux, en valack.
Vi provred och provred och provred men de enda hästarna vi tyckte om var de som vi inte skulle ha, det vill säga unghästarna.
Så styrde vi till slut mot Skåne för att titta på ett brunt treårigt sto utan tecken, knappt riden i fem veckor. Och för att göra en lång historia kort så avskydde jag hästen och ville knappt prata med mamma i bilen på väg hem, när hon startade operation övertalning.
Men så tittade vi på videon när vi kom hem och började jämföra med allt annat vi sett och jag började vekna. Gick med på att åka och provrida igen, och knappt hade jag väl suttit i sadeln fem minuter och nickat förrän mamma ringt ägarna och upphetsat skrikit om handpenning och veterinärbesiktning och moms.
Nu står hon hemma i stallet och blinkar med sina långa ögonfransar och kallas mest för Lilla Dockan. Och hon är alldeles alldeles underbar och jag tänker aldrig lämna henne ifrån mig!





Lovade att bjuda på gamla nyheter också.
Räcker det med en artikel om sockersjuka hos hästar, från 1895?
Tidingen som är från november för 115 år sedan, hittades under ett gammalt golv i veckan i Innerstan i Kungsbacka.
Tidningen är fyra sidor lång och rymmer mest Göteborgsannonser, men den berättar även auktioner, användningen av Salubrin och försäljning av kornischer.
Men inget slår en upplysande artikeln om hästar som kolade av sockersjuka.
Läs själva:


(Ja, det går alltså att klicka på bilden).

På återseende (hoppas jag).